Vi är bra
Det är inte ofta jag klagar på min diabetes högt utan jag försöker att alltid vara positiv och det fungerar, ibland.
Jag har fått diabetes typ 1 för att jag är starka nog att klara av det.
En mening jag ofta intalar mig själv när jag tänker, varför jag? Jo för att jag är stark nog och klarar av allting som behövs. Jag fixar att ta sprutor och mäta blodsockret. Jag klarar av alla svägningar och alla hinder som kommer upp. Jag är bra.
Jag som diabetiker i Sverige har det bra, tänk bara på barnen i Zimbabwe som drabbas.
En viktig punkt att tänka på. För några år sedan gjorde jag en uppsats om skillnaden mellan diabetes i Sverige och i Zimbabwe, specifikt hos barnen. Problemen är flera och många dör av diabetes typ 1. Främst för att det är brist på insulin och andra hjälpmedel. Då börjar jag tänka på mitt diabetesliv i Sverige. Jag har allt jag behöver och jag har alltid tillgång till något om det är slut. Jag behöver inte oroa mig för att dö bara för att jag har diabetes typ 1. Det är uttjatat att vi i Sverige har det bra, men tänk en extra gång när ni klagar på att ni inte orkar byta infusionset:)
Jag gör det för mig själv.
Den främst anledningen till varför jag inte bryter ihop ibland utan håller humöret uppe - jag gör det för min egen skull. Jag anstränger mig och håller blodsockret i skick eftersom att det är jag som får ta konsekvenserna och därför kämpar jag extra hårt. När jag inte orkar gå upp ur sängen för att hämta blodsockermätaren även fast jag känner mig hög tänker jag en extra gång att jag gör det för min skull. Det är ingen annan som kommer få känna min huvudvärk när jag är hög. Det är ingen annan - utan bara JAG.
Så kära ni. Det är viktigt att ha någonting att kämpa för. Det här är mina 3 ståndpunkter även fast alla går in lite i varandra är det 3 pelare som får mig att hålla humöret uppe. Kom ihåg, DU är bra. Du har det bra i Sverige som diabetiker och du gör det för din egen skull.
Grymt inlägg! Skönt med lite inspiration ibland :)